När våra händer nästan rörde vid varandra

Ibland finns kärlek inte i ord, utan i det tysta utrymmet mellan dem. När våra händer nästan rörde vid varandra är en dikt om ett flyktigt ögonblick av närhet – ett som aldrig blev mer, men som ändå dröjer sig kvar i minnet som något oförglömligt.

När våra händer nästan rörde vid varandra
Folkmassan var nära, men tiden stod stilla,
en mild tystnad, en hemlig rysning.
Din hand var nära, en andedräkt bort,
natten mjuknade, världen blev grå.

En darrande tystnad fyllde luften,
ett bräckligt ögonblick som hängde där.
Jag höll nästan på att tala, men orden var blyga,
de gömde sig som stjärnor bakom himlen.

Och även om våra händer inte flätades samman,
känns minnet fortfarande som mitt.
En flyktig gnista, en öm låga,
som viskade mjukt, ropade ditt namn.

💕
Har du någonsin upplevt ett ögonblick som kändes litet på utsidan, men lämnade en bestående gnista inom dig? Jag skulle gärna höra dina tankar eller liknande berättelser i kommentarerna.